Strejken som inte blev

Skärmdump från Kommunalarbetaren

I fredags skulle Kommunals varsel om nyanställnings-, mer- och övertidsblockad på privata vård- och omsorgsföretag i hela landet ha trätt i kraft. Om parterna fortfarande inte hade kommit överens den här veckan skulle nästa steg tagits, med strejk på ett stort antal privata äldreboenden och vårdcentraler. Nu blev inget av det verklighet, eftersom Kommunal och arbetsgivarna i Almega Vårdföretagarna i torsdags enades om nya avtal för äldreomsorg (bransch F) och vård och behandling och övrig omsorg (bransch E). Kommunals förbundsstyrelse valde att tacka ja till medlarnas bud trots att båda avtalsdelegationerna röstat nej, varav delegationen för äldreomsorg till och med enhälligt. Motiveringen från Kommunals avtalssekreterare var att man ville undvika strejk med tanke på pandemiläget och att man inte trodde att man skulle ha fått ut mer av arbetsgivarna om man låtit det första varslet träda i kraft.

Kommunal är inte det enda fackförbund som avstått från att gå ut i konflikt i den här avtalsrörelsen. Som konstaterats av Anders Kjellberg, en av landets ledande forskare om den svenska partsmodellen, har det varit ganska många varsel på svensk arbetsmarknad under pandemiåret, men antalet verkställda konflikter mycket få. Kommunals resonemang sätter dock ändå fingret på de särskilda utmaningar som präglar strejker i välfärden, där det är brukarna (snarare än arbetsgivarna) som påverkas i första hand. Det gör att en nedläggning av arbetet är förenat med större risker, eftersom facket kan tappa i anseende om människor väljer att lägga skulden för den uppkomna situationen på dem och inte på arbetsgivarna.

Samtidigt finns det i välfärdsstrejker också en särskild potential för solidaritet mellan de som strejkar och allmänheten, ett resultat av att välfärden är en angelägenhet för de allra flesta av oss. När Kommunal genomförde sin landsomfattande fajt för högre löner våren 2003 visade flera opinionsundersökningar att stödet för kommunalarnas kamp var mycket stort i befolkningen, omkring 80 procent. Man kan tänka sig att det idag – just på grund av pandemin – finns en ökad medvetenhet om kommunalarnas dåliga villkor, och därmed kanske också en förståelse för behovet av att ta strid för förbättringar. Kommunal argumenterade dessutom själva när de lagt sina varsel häromveckan för att deras konfliktåtgärder inte skulle skada brukarna.

Hur reaktionerna hade blivit på en ny Kommunalstrejk får vi inte veta. En fråga som infinner sig är dock hur förbundets uppfattning att en konflikt under rådande pandemi var omöjlig – en uppfattning som motparten rimligtvis måste ha anat under processens gång – kan ha påverkat Vårdföretagarnas benägenhet till eftergifter. En annan fråga är hur det påverkar Kommunals förutsättningar i kommande avtalsrörelser att man varslar men sedan gör upp, och efteråt signalerar att en strejk egentligen aldrig hade varit genomförbar.

Givetvis går det inte riktigt att jämföra en inställd strejk med en genomförd, det säger sig självt. Men eftersom jag nyligen skrivit en bok om konflikten 2003 kan jag ändå inte låta bli att reflektera över några likheter jag ser mellan dagens situation och den som rådde för 18 år sedan. Liksom då föregicks Kommunals varsel i den här avtalsrörelsen (även det på det offentliga avtalsområdet i höstas) av ett växande missnöje bland medlemmarna med att vara de som får dra det tyngsta lasset och ändå får så lite tillbaka. Högre lön har både en materiell och en symbolisk betydelse; de extra hundralapparna behövs i plånboken men utgör också ett kvitto på att det man gör för välfärden spelar roll och värderas.

En annan likhet är att förbundet nu precis som då var beroende av en mobilisering och stridsvilja bland medlemmarna, samtidigt som sådana processer också rymmer en risk för besvikelse om resultatet av uppladdningen inte blir det man förväntat sig. En relaterad aspekt är att såväl strejkavslutet 2003 som uppgörelsen förra veckan sätter fingret på vilken makt som finns (eller inte finns) hos olika fackliga organ. 2003 var avtalsdelegationen och förbundsstyrelsen överens om att acceptera budet och avblåsa strejken, men kritiken från medlemmar och lokala företrädare blev massiv. Nu rådde avtalsdelegationerna förbundsstyrelsen att tacka nej till medlarnas bud, men styrelsen valde ändå att säga ja. Bland de berörda kommunalarna finns de som är besvikna och upprörda och lokala företrädare hamnar liksom 2003 i en svår situation. Samtidigt som de kanske själva är arga och ledsna måste de hantera medlemmars ilska och försöka förhindra att desillusionerade personer lämnar facket.

En sista beröringspunkt är att beskedet om uppgörelsen i torsdags nådde kommunalarna via media istället för genom förbundets interna kommunikationskanaler. Att det blev så 2003 var utan tvekan en faktor som spädde på ilskan underifrån. Flera av de jag intervjuat till min bok understryker hur förnedrande det kändes att få veta av journalister att konflikten var avblåst. Kommunal var då mycket självkritiska kring just kommunikationen. Därför förvånade det mig lite att man igen blev omsprungna av arbetsgivarna på samma sätt, när de omedelbart skickade ut ett pressmeddelande om att ett nytt avtal tecknats.

Kommunals avtalssekreterare har sagt att man kommer att ha uppföljningsmöte med avtalsdelegationerna den här veckan, för att diskutera det nya avtalet och förra veckans händelser. Hur debatten i Kommunal kommer att se ut på längre sikt återstår att se.

P.S. Förra veckan skrev jag och tre andra arbetslivsforskare på Arbetet Debatt under rubriken ”Visst får kommunalare strejka!”. I artikeln diskuterade vi förutsättningarna för strejker i välfärden och konstaterade att även välfärdsarbetare har rätt att ta till stridsåtgärder för att förbättra sina villkor. Vi avslutade med att det kanske till och med krävs att sådana samhällsbärande men dåligt betalda yrkesgrupper lägger ner arbetet, för att vi till fullo ska förstå vad deras insatser faktiskt är värda.