Fredagen den 13 december blev en mörk dag för oss som hoppats på valseger för socialdemokratiska Labour i Storbritannien. Inte minst för alla britter som desperat hade behövt Labours radikala omfördelningsreformer, men som nu får ytterligare en mandatperiod av konservativa Tories brutala klasspolitik. Utförsäkringar, fattigdom, hemlöshet och nedskärningar i sjukvården och omsorgen innebär att valutgången för många faktiskt handlar om liv eller död. Det är också med stor sorg som jag ser verkliga arbetarklasshjältar och inspirationskällor, som Laura Pidcock i Durham och Dennis Skinner i Bolsover, förlora sina parlamentsplatser till Tory-företrädare som inte kommer lyfta ett finger för vanligt folk.
Labour har genomfört en omfattande, kreativ och dynamisk gräsrotskampanj, där tusentals och åter tusentals människor trotsat regn och vinterkyla för att sprida budskapet om hopp och förändring i ett land som under lång tid förlamats av den enda vägens politik. Trots det bildar Tories regering igen och med stärkt majoritet, om än bara med drygt 300 000 röster mer i bagaget än de fick i valet 2017. Labour har tappat drygt 2,5 miljoner röster sedan 2017, och även om man fick nästan en miljon fler röster än under Ed Miliband (2015) och drygt 1,5 miljon fler än under Gordon Brown (2010) är resultatet en stor besvikelse.
Det är för tidigt att uttala sig tvärsäkert om orsakerna, men en rimlig hypotes torde ändå vara att frågan om det brittiska EU-medlemskapet spelade en stor roll för utgången. Media stämplade tidigt valet som ”Brexit-valet” och satte därmed ramen för debatten. 68 procent av britterna rankade Brexit som en av de tre viktigaste valfrågorna för dem. Skillnaden gentemot förra valet är dock inte så stor. 2017 uppgav 64 procent att Brexit var en av deras viktigaste frågor. Och då lyckades ändå Labour – med ett radikalt manifest – få 40 procent av rösterna, och därmed förhindra att Tories fick egen majoritet i parlamentet.
Det som hänt sedan valet 2017 är att Labours hållning ändrats. Från att man skulle respektera resultatet av folkomröstningen 2016, till att söka mandat för att förhandla fram en bättre Brexit-deal än den Tories presenterat, och sedan låta folket välja mellan Labours (soft) Brexit-deal och Remain. Den nya linjen var inte Corbyns, utan baserades på ett partikongressbeslut som en demokratisk ledare knappast kunde ignorera.
Kompromisslinjen som presenterades i valrörelsen var helt enkelt ett försök från partiledningen att navigera i en situation där en stor del av partiets kärnväljare röstat för att lämna EU, medan en majoritet av partimedlemmarna röstat för att stanna kvar i EU. I det läget skulle besvikelse och ilska ha blivit resultatet hur man än hade agerat. Men sannolikt är att Labour tappade fler väljare nu än man skulle ha gjort om man hållit fast vid hållningen att Brexit skulle respekteras. Uppfattningen hos många i den brittiska (och svenska) vänstern om att Leave-väljarna skulle förbli lojala med Labour oavsett, och att det var Remain-väljarna man behövde värna om, har hela tiden framstått som illa underbyggd. Nu vet vi att den var helt felaktig.
En del kommer naturligtvis istället att hävda att Labour förlorade valet för att folk inte vill ha vänsterpolitik, men det håller inte. Labours enskilda reformförslag har haft stort stöd i opinionen. När YouGov frågade stödde 60 procent en skattehöjning för de som tjänar mer än 80 000 pund om året. 56 procent ville se ett återförstatligande av järnvägen och 54 procent var positiva till Labours förslag om att en tredjedel av platserna i bolagsstyrelserna skulle reserveras för arbetarrepresentanter. 53 procent ville se förmögenhetsbeskattning, 50 procent ett återförstatligande av vattenbolagen och 45 procent tyckte det lät bra att ta tillbaka gasbolagen i gemensam ägo.
Det handlar alltså rimligtvis inte om att folk är mot ökat inflytande över samhällsutvecklingen eller större ekonomisk jämlikhet. Snarare om att alltför många inte tror att en sådan politik är möjlig att genomföra i praktiken, vilket Ronan Burtenshaw, redaktör för Labour-tidskriften Tribune, skrev om i natt.
I Leave-områdena är många politiskt desillusionerade, men samtidigt förbannade över att ständigt åsidosättas eller köras över. Att vilja lämna elitprojektet EU är i sig inte irrationellt – EU-medlemskapet skulle förmodligen ha satt käppar i hjulet för en del av Labours radikala reformer. Men det utträde som erbjuds av Tories, och den inrikespolitik som följer med i paketet, kommer inte förbättra situationen för de som under lång tid farit illa av den politiska och ekonomiska koncentrationen av makt till södra England och de stora städerna. Att rösta för Tories hårda Brexit blir istället ett slags substitut för en jämlikhetspolitik som verkligen hade kunnat göra skillnad. Det blir ett sätt att – i en situation som ändå upplevs hopplös – åtminstone försöka upprätthålla den egna värdigheten, genom att understryka betydelsen av den röst man lagt i folkomröstningen.
En av de sorgligaste effekterna av den nyliberala regim vi levt under i snart 40 år är att många internaliserat uppfattningen om att vi inte har råd med varandra, och att ett jämlikt samhälle därför helt enkelt inte är realistiskt. Att övertyga människor om motsatsen – i ett klimat där alla andra politiska partier tillsammans med de stora medieaktörerna ständigt hamrar in denna sanning – är naturligtvis otroligt svårt.
Tories har bedrivit en extremt smutsig valrörelse, baserad på huvudlögnen om att de utan vidare förhinder kommer att ”get brexit done”, men också på en mängd falska påståenden om den egna politiken och om Labours manifest. Medias följsamhet har underlättat för Boris Johnson att låta bli att svara på frågor om privatisering av NHS, barnfattigdom, utförsäkringar, hemlöshet, nedskärningar i polis och brandkår etc., etc. Trots att åtstramningspolitik med dödliga konsekvenser är Tories verkliga politiska arv lyckades Johnson framstå som en reformivrare med (lagom stora) spenderbyxor på.
En undersökning visade att en stor majoritet – så mycket som 88 procent (!) – av Tories kampanjannonser under de fyra första dagarna i december innehållit rena lögner. Labours annonser under samma period bedömdes däremot inte innehålla några felaktiga påståenden. (När BBC rapporterade om detta valde de naturligtvis en rubrik som fick det att låta som att alla politiker ljuger, snarare än att det handlade specifikt om högerns valkampanj). En Tory-lögn som följde med genom hela valrörelsen var att Labours reformprogram skulle kosta de brittiska hushållen en massa pengar genom skattehöjningar. Den har media bidragit till att underblåsa och hålla liv i.
Brittisk medias hat mot Corbyn och Labours radikala program har manifesterats i en propagandakampanj som pågått sedan Corbyn valdes till partiledare första gången. De har ägnat varje dag i fyra år åt att framställa honom som en kommunistisk antisemitisk terroristsympatisör med usla ledarkvaliteter (den som vill skaffa sig en lite mer underbyggd bild av just anklagelserna om antisemitism än vad svensk media serverar oss kan med fördel följa Jewish Voice for Labour, läsa den här intervjun med Noam Chomsky, eller ladda ner den här e-boken som julläsning).
För att väljarkåren ska kunna tränga igenom en sådan massiv vägg av skrämselpropaganda och orka kasta av sig den våta filt av omöjlighetsretorik som så länge legat över hela Europa måste arbetarrörelsen vara närvarande i människors vardagsliv. Inte minst i de områden där arbetarklassen drabbats hårdast av nyliberalismens verkningar. Att bygga upp en sådan folkrörelseorganisation igen tar lång tid, men det är den enda framkomliga vägen. Som Burtenshaw på Tribune påtalar har Labours nyfunna vänsterprojekt inte heller sammanfallit med en intensifiering av klasskampen i det brittiska samhället (strejker, demonstrationer, ockupationer osv.). Om vi hade sett en sådan våg av folklig resning, där människor på många platser aktivt deltagit i social förändring, hade fler troligtvis mobiliserats till stöd för Labours politik.
Nu är eftervalsdebatten i full gång. Samma journalister och Labour-företrädare som gjort sitt bästa för att avsätta Corbyn sedan den dagen han valdes säger nu att han måste avgå på grund av valresultatet. Det är viktigt att komma ihåg att dessa personer 1) själva gjort allt för att svärta ner Corbyn i väljarnas ögon, och 2) skulle ha krävt hans avgång idag i precis alla andra scenarion än vid en helt otvetydig valseger för Labour (och kanske även då).
De som aldrig accepterat att medlemmarnas vilja ska styra val av företrädare och politisk inriktning kommer under de kommande månaderna att göra allt som står i deras makt för att återta kontrollen över Labour. Det är ingen överraskning, vi har hela tiden vetat att det skulle bli så. Jag hoppas innerligt att Labours medlemmar är beredda att försvara och vidareutveckla det de har lyckats bygga upp under de gångna fyra åren. När det om några år står tydligt att Tories Brexit var ett luftslott som inte kommer att lösa det brittiska samhällets problem, och när klassklyftorna ökat ännu mer och sjukvårdssystemet NHS raserats, måste Labour vara ett tydligt, klassbaserat vänsteralternativ. Annars är det en överhängande risk att något ännu värre än Tories väntar bakom knuten.
————————————————————————————
Andra läsvärda reflektioner om valresultatet och arbetarrörelsens väg framåt (uppdateras efterhand):
Daniel Johansson, som själv varit i London och kampanjat för Labour, skriver på Facebook
Filip Roslund, som följt och kommenterat Labours utveckling de senaste fem åren, skriver på Libertas
Den brittiske vänstertrubaduren Joe Solo (baserad i nordöstra England, där Labour nu tappat flera traditionella fästen) skriver på Facebook
Enna Gerin, krönikör och styrelseledamot för s-föreningen Reformisterna, skriver på Aftonbladet Kultur
Sofie Eriksson, ledarskribent och krönikör, skriver på Folkbladets ledarsida
Jamie Driscoll, Labour-borgmästare för området North of Tyne i nordöstra England, skriver på sin blogg
Daniel Suhonen, styrelseledamot för s-föreningen Reformisterna, chef på Tankesmedjan Katalys och ledarskribent, skriver på Aftonbladets ledarsida
Kristin Linderoth 