Idag avslutas Labours partikongress i Brighton. Jag skriver på Dala-Demokratens ledarsida om Starmers organisatoriska krig mot gräsrötterna, men också om några av de offensiva reformförslag som kongressen ställt sig bakom efter motioner från lokalavdelningarna. Jag konstaterar att den politiska viljan i medlemskåren inte kuvats, trots att ledningen vidtagit drastiska åtgärder för att göra Labours vänstersväng till en historisk parentes.
När Keir Starmer valdes till partiledare våren 2020 lovade han att ena Labour och respektera det reformprogram för jämlikhet som majoriteten i partiet röstat fram. Istället har hans första tid vid rodret präglats av en allt grövre krigföring mot de egna medlemmarna, i kombination med oförmåga att artikulera politiska visioner och bedriva opposition mot den sittande Toryregeringen. När Labour nu inlett sin kongress i Brighton är den stora frågan om ledningen kommer att lyckas med sina försök att kraftigt inskränka medlemmarnas inflytande i partiet. Eller, annorlunda uttryckt, om makten i Labour ska ligga hos de många eller hos de få.
Den här helgen för fem år sedan vann Jeremy Corbyn för andra gången en partiledaromröstning i brittiska Labour med stor majoritet. Liksom första gången var det resultatet av hundratusentals människors engagemang för en socialdemokrati med en samhällsomdanande agenda. Men bedriften var på sätt och vis ännu större andra gången, eftersom det gamla partietablissemanget under ett års tid hade gjort allt och lite till för att tvinga bort Corbyn och stoppa Labours förvandling till ett levande folkrörelseparti.
Utvecklingen 2015 till 2019 gjorde Labour till det mest intressanta socialdemokratiska partiet i Europa. I det som en gång var tredje vägens vagga formades en rörelse som i ord och handling utgjorde ett verkligt alternativ till nyliberal åtstramningspolitik. På fyra år mer än fördubblades partiets medlemsantal – i januari 2020 samlade man 580 000 människor – och många kände för första gången att politik var något för dem.
När Labour nu håller kongress, ett och ett halvt år efter att Starmer valdes att efterträda Corbyn, är drömmen om en radikal gräsrotssocialdemokrati kraftigt sargad och partiet har tappat en femtedel av sina medlemmar. Ett antal tusen har lämnat självmant, för att de inte längre tror på Labour som politisk kraft när Starmer backat från sina löften om att fortsätta driva en offensiv jämlikhetsagenda. Men många har också tvingats bort, genom en systematisk utrensning på politiska grunder, som torde få den mest avtrubbade partiräv att tappa hakan.
Avstängning och uteslutning av medlemmar användes som ett maktinstrument redan under 2016, för att minska Corbyns möjligheter att väljas om till partiledare, men har nått nya nivåer under det gångna året. En tydlig signal om vart det barkade kom några månader in i Starmers ledarskap, när Jeremy Corbyn stängdes av från partiet och uteslöts ur Labours parlamentsgrupp. Hans medlemskap återaktiverades sedan, men han har fortfarande inte fått komma tillbaka under partipiskan, utan är mot sin vilja parlamentsledamot utan partibeteckning.
Den förnedrande behandlingen av den som fram tills häromåret hade den tyngsta posten i partiet syftar naturligtvis till att visa att den nya Labourledningen inte skyr några medel i sin strävan att ta kontroll över organisationen och omöjliggöra framtida vänstersvängar. En strid ström av utredningar, avstängningar och uteslutningar har också följt, både av gräsrötter och lokala företrädare, liksom ett antal bisarra påbud uppifrån.
Labours partisekreterare David Evans har till exempel förbjudit lokala medlemsmöten att diskutera agerandet mot Corbyn, och lokala ordföringar som inte sett till att förbudet efterlevts har stängts av, liksom ibland hela lokalavdelningar som antagit uttalanden till stöd för Corbyn. Människor som varit aktiva Labourmedlemmar i över 50 år har uteslutits för att de framfört kritik mot Starmers ledarskap, eller för att de kritiserat Israels agerande mot palestinier. Enligt en judisk partigrupp har det sistnämnda inte minst drabbat judiska medlemmar, samtidigt som partiledningen absurt nog försöker legitimera sitt agerande med att man nu tar krafttag mot antisemitism.
Som en reaktion på det som sker har flera grupper startats för att stödja medlemmar som drabbats, med följden att dessa grupper av Labours partistyrelse stämplats som oförenliga med partiets värderingar och att den som på uttryckt stöd för någon av dem – till exempel genom att klicka gilla på ett inlägg i sociala medier – riskerar automatisk uteslutning. Mest anmärkningsvärt är att det appliceras retroaktivt, på gillamarkeringar som gjorts flera år innan dessa regler antogs.
Ett absurt exempel av många på den häxjaktsstämning som råder är att den kända filmregissören Ken Loach själv blev utesluten för att han uttryckt sympati för en grupp som kämpar för medlemmar som blivit avstängda eller uteslutna. Personer som framfört kritik mot behandlingen av Loach har sedan i sin tur kastats ut. Ett annat känt fall är ungdomsförbundet Young Labours ordförande Jess Barnard, som fick ett nattligt mail om att hon utreddes för olämpligt beteende. När hon anlitade en advokat och gick ut offentligt med vad som hänt backade partihögkvarteret och hävdade att det var ett ”misstag”, men för de allra flesta som drabbas finns inga sådana möjligheter till räddning.
Ilskan är stor, men samtidigt breder rädslan ut sig. Vad får man säga? Vilka möten kan man delta på? Borde man stänga ner sina konton i sociala medier för att inte riskera att bli avstängd för att man klickade gilla på ett inlägg för tre år sedan? Många uttrycker förtvivlan över att ha lagt hela sitt liv på arbetarrörelsen och för det tackas med anklagelser som de aldrig kan bemöta eller rentvå sig ifrån.
Utrensningsvågen påverkar även partikongressen. Valda ombud har så sent som under den gångna veckan fått veta att de utreds i uteslutningsärenden och därför inte får tjänstgöra. En del tror att syftet från partihögkvarteret varit att säkra en majoritet i omröstningen om godkännande av partistyrelsens utnämning av David Evans till partisekreterare. Evans har de senaste månaderna mött stark kritik från flera fackförbund för sina odemokratiska metoder. Dagordningspunkten om partisekreteraren är vanligtvis en ren formalitet, eftersom kongressen bara bekräftar det val av sekreterare som partistyrelsen har gjort, och beslutet brukar vara enhälligt och fattas med acklamation. I år gick frågan till votering, där så många som 43 procent av ombuden röstade för att inte godkänna utnämningen av David Evans.
Ivern att förhindra ombud från att delta på kongressen handlar sannolikt också om att öka chanserna att få igenom de stadgeförändringar som ytterligare skulle flytta makt från medlemmarna till parlamentsgruppen och partiledningen. Starmers förslag om att avskaffa principen om ’en medlem – en röst’ i partiledarval och istället ge parlamentsledamöterna en tredjedel av rösterna – något som presenterades bara dagar innan kongressens början och som skulle göra det nästan omöjligt för en vänsterkandidat att bli partiledare – har mött starkt motstånd från fackförbunden och kommer inte att läggas fram. Det har spekulerats mycket om varför Starmer lyft detta, och en del har menat att förslaget sannolikt kommer från de som står till höger om honom och som redan har siktet inställt på att innan nästa val ersätta honom med en mer kompetent högerkandidat.
Andra misstänker att förslaget var en så kallad ”red herring”, alltså en slags avledningsmanöver, för att flytta fokus från de yrkanden från partistyrelsen som faktiskt kommer att läggas fram för kongressen, och som drastiskt skulle öka koncentrationen av makt och rulla tillbaka de små framsteg för interndemokratin som gjordes under Corbynåren. Istället för avskaffandet av ‘en medlem – en röst’ föreslår man nämligen en annan förändring vars implementering vore en garanti för att en socialist aldrig vinner ett partiledarval igen. För att få kandidera till partiledarposten måste man idag nomineras av 10 procent av parlamentsgruppen. Ledningen vill nu öka den andelen till 20 procent. Med tanke på den politiska inriktningen hos majoriteten av parlamentsledamöterna innebär det att en framtida potentiell vänsterkandidat inte ens skulle kunna hamna på valsedeln. Sannolikt inte heller en kvinna eller icke-vit person. Hade gränsen varit 20 procent i förra partiledarvalet hade Keir Starmer varit den enda kandidaten.
Ledningen vill dessutom göra det ännu svårare än vad det redan är för medlemmarna att påverka vem som ska vara parlamentskandidat i den egna valkretsen. Man föreslår även att den existerande möjligheten för registrerade och betalande supportrar att rösta i partiledarval tas bort, att antalet sakpolitiska motioner som får behandlas av kongressen sänks från dagens 20 till 12 samt ett införande av en ettårig provperiod för medlemskap, under vilken en persons ansökan kan “avvisas av vilken anledning som helst som partisekreteraren finner rimlig”.
Samtidigt kommer kongressen också att ta ställning till demokratiseringsförslag från bland andra Momentum och Campaign for Labour Party Democracy om att ge den lokala partiorganisationen större inflytande över valet av parlamentskandidater och att låta kongressen på riktigt vara det organ som väljer partisekreterare. Det finns även intressanta sakpolitiska motioner om en jämlik och hållbar återuppbyggnad av landet efter coronakrisen, om en ny grön giv för klimatomställning och full sysselsättning och om att återta viktig infrastruktur och energiproduktion i gemensamma händer.
De sakpolitiska diskussionerna har dock hamnat i skymundan under uppladdningen. Istället är det förslagen till stadgeändringar med centralisering av makten som följd som fått mest uppmärksamhet. Det är en av konsekvenserna av att Starmer, trots att han talar om att Labour måste vända sig mer utåt och fokusera på att vinna val, i realiteten framförallt ägnar sig åt intern krigföring, och därmed tvingar medlemmar och företrädare att lägga tid och kraft på att försöka försvara demokratin i partiet, istället för på utmejslandet av oppositionspolitik.
Den pågående kongressen kommer att ge en fingervisning om hur väl Starmer och hans allierade har lyckats med det de sorgligt nog verkar se som sitt huvudsakliga projekt: att återupprätta Labour som ett etablissemangsparti och säkerställa att gräsrötterna aldrig mer får ett verkligt inflytande, varken över organisationen eller över politiken.
P.S. Partikongressen livesänds på YouTube, och många av de omkringliggande aktiviteterna går också att följa på nätet, bland annat folkbildningsprojektet TWT:s ambitiösa seminarieprogram.
I lördags fick jag den stora äran att vara den första internationella gästen i talkshowen Origins, som görs av den socialistiska plattformen Socialist Think Tank i nordöstra England.
”What is Socialism to you?” var huvudtemat för mitt och programledaren Paul Dalys samtal. Vi pratade även om skillnader mellan svensk och brittisk politik och mellan våra respektive arbetarrörelser. Avslutningsvis fick jag svara på frågan om vad som ger mig hopp och valde att lyfta fram strejker och protester globalt, utvecklingen i brittiska Labour 2015-2019 samt solidaritet mellan arbetarrörelser och arbetare över nationsgränser. Hela intervjun finns på Socialist Think Tanks hemsida: Kristin Linderoth – Is Sweden more socialist than the UK? (socialistthinktank.com)
Följ gärna Socialist Think Tank på Facebook, deras folkbildningsverksamhet är väldigt inspirerande!
I förhoppningen om att Labour skulle förlora valet 2017, och att Jeremy Corbyn därefter skulle tvingas avgå, arbetade dåvarande partisekreteraren Ian McNicol, hans stab och andra högt uppsatta tjänstemän för att sabotera den valrörelse de var ansvariga för att sköta. I mail- och chatkonversationer, som nu har uppdagats och återgivits i en 800 sidor lång rapport, planerade de hur de skulle använda medlemmarnas pengar för att garantera att vissa parlamentsledamöter, som stod till höger i partiet, skulle vinna i sina valkretsar, medan valkretsar som verkligen hade kunnat avgöra valet till Labours fördel (så kallade ’marginals’) skulle lämnas åt sitt öde. I det ledarskifte man tänkte genomföra efter valet (som man kallade för ‘Operation Cupcake’) stod vice partiledaren Tom Watson redo att kliva fram som Corbyns efterträdare.
Medan tusentals partimedlemmar slet dag och natt för en valseger, entusiasmerade av Jeremy Corbyns ledarskap och det radikala valmanifest partikongressen antagit, arbetade alltså partisekreteraren och hans stab för att Tories skulle behålla regeringsmakten. När det såg ut som att Labour gick mot ett väldigt starkt valresultat beklagade de detta inför varandra, och hoppades att opinionsmätningar där Tories låg över skulle visa sig stämma bättre. På valnatten sörjde de Labours framgång (partiet saknade bara några tusen röster för att vinna) och konstaterade att den var ”motsatsen” till vad de hade arbetat för. Detta samtidigt som företrädare för samma falang offentligt anklagade Corbyn för att vara oförmögen att vinna val åt Labour.
Detta är bara en liten del av det som framkommer i den läckta rapporten, vars huvudsakliga ämne är hur Labours juridiska enhet hanterat anklagelser om antisemitism i partiet. Rapporten visar hur samma personer som saboterade valrörelsen 2017 under lång tid medvetet struntade i att ta tag i inkomna anmälningar om antisemitism i partiet, medan de matade Jeremy Corbyn och hans stab med falska uppgifter, för att Corbyn skulle framstå som slapphänt och obenägen att ta anklagelserna på allvar. Samtidigt gick Tom Watson och andra partiföreträdare till offentliga angrepp mot Corbyn för hans hantering av frågan.
Rapporten visar också hur anställda på partihögkvarteret struntade i att göra sitt jobb och istället ägnade merparten av sin arbetstid åt att leta upp Corbyn-lojala medlemmar att utesluta, för att göra det mindre sannolikt att Corbyn skulle väljas om efter parlamentsgruppens kupp 2016. Den visar även hur de kontinuerligt använde ett hatiskt, sexistiskt och nedvärderande språkbruk om både gräsrötter och partiets talespersoner. Corbyn skulle ”brännas och hängas”, en medlem som led av psykisk ohälsa skulle förhoppningsvis ”dö i en brand”, olika företrädare stämplades som ”trottar”, ”dumma i huvudet”, osv.
Det som framkommer i rapporten är oerhört allvarligt, och ett svek utan dess like mot alla de som lagt ner sin själ i både valarbetet och annat partiarbete, för att inte tala om mot alla väljare som desperat hade behövt en Labourregering. Det är också ett hån mot de som utsatts för antisemitism, vars upplevelser bara behandlats som ett verktyg i undermineringen av Jeremy Corbyn.
Vad den nyvalde Labourledaren Keir Starmer kommer att göra med rapporten återstår att se. Det har redan kommit krav på olika åtgärder, bland annat från Momentum, från Socialist Campaign Group (som består av 29 Labour-parlamentsledamöter), från Labours senaste ordförande Ian Lavery samt från Fire Brigades’ Union och Communication Workers’ Union. Men många är rädda för att innehållet kommer att sopas under mattan, och det spekuleras till och med om att en av de personer som varit mest drivande i arbetet med att sabotera för Corbyn är Starmers tilltänkta partisekreterare. Hur Starmer väljer att hantera situationen blir en fingervisning om hur han ser på demokratin i partiet, och kommer förmodligen att avgöra om avslöjandena leder till ett stort tapp av desillusionerade medlemmar.
I en svensk kontext är det sorgligt att kunna konstatera att så många journalister – även med anknytning till arbetarrörelsen – med hull och hår svalt det bete som lagts ut av de som velat avsätta Corbyn till varje pris. Påståendena om att Corbyn struntat i anklagelser om antisemitism/nästan varit antisemit själv, och att Labour aldrig hade kunnat vinna val med honom som ledare, har blivit till självklara sanningar. Inte ens nu – med 800 sidor som motbevisar detta – är det väl sannolikt att den bilden kommer att ändras nämnvärt.
Fler artiklar i ämnet:
The Labour Party’s Culture War Over Racism Has Pitted Marginalised Communities Against One Another
Precis som väntat var det Keir Starmer som vann partiledaromröstningen i Labour. Avståndet till nästa kandidat var inte fullt så stort som när Jeremy Corbyn valdes första gången 2015, och valdeltagandet var lägre än i partiledarvalen 2015 och 2016. Men med 56,2 procent av rösterna mot Rebecca Long Baileys 27,6 procent hade Starmer ändå en stor segermarginal. Han fick flest röster i samtliga röstandekategorier – medlemmar, anslutna (som framförallt utgörs av fackförbund) och registrerade supportrar.
Keir Starmer, som sedan 2015 har varit parlamentsledamot för London-valkretsen Holborn och St Pancras, är en av arkitekterna bakom den mer Remain-vänliga linje som många menar var den avgörande faktorn bakom Labours valförlust i december. När han valdes in i parlamentet hade han en framgångsrik advokatkarriär bakom sig, som ledde till att han adlades 2014. 2016 utsågs han av Jeremy Corbyn till skuggminister för migrationsfrågor, ett uppdrag han samma år avsade sig under den så kallade ”kycklingkuppen” mot Corbyns ledarskap. Starmer fick sedan återvända till skuggkabinettet på den tunga posten som skuggminister för det brittiska EU-utträdet.
Kampanjen för Starmer har handlat mer om att framställa honom som den som kan ena partiet och göra Labour ”regeringsdugliga” än om politisk inriktning. Segertalet fortsätter på den linjen – och betonar dessutom vikten av samarbete med den konservativa regeringen i coronakrisen – men framför något hårdare kritik mot det tidigare ledarskapet än vad som uttryckts under kampanjen.
Borgerlig media i Storbritannien (och tveklöst även här i Sverige) kommer dra slutsatsen att Labours medlemmar äntligen tagit sitt förnuft till fånga och valt en ledare som ser ut och beter sig som en socialdemokratisk toppolitiker ska göra. De Labourföreträdare som de senaste fem åren upplevt att en massa oborstade gräsrötter tagit över deras parti firar naturligtvis vad de uppfattar som Corbynismens död. Många i Labourvänstern är förkrossade, och medan en del uppmanar till samling bakom Starmer – med argumentet att vänstern inte ska bete sig lika illa som partihögern gjort mot Corbyn – uttrycker andra att de nu avslutar sina medlemskap.
Varför har så många av de som tidigare stöttat Corbyn nu röstat på Starmer, är då frågan? Jag tror att svaret är tvådelat. Det ena handlar om vänsterns inre dynamik, och det andra handlar om medias stora inflytande över politiken.
Efter valförlusten i december var vänstern skadeskjuten. Man hade gett allt i två val för att Labour skulle vinna regeringsmakten, medan man samtidigt tvingats hantera de oupphörliga och faktiskt helt skamlösa interna och offentliga attackerna från stora delar av Labours parlamentsgrupp. Nu fick man höra, av precis dessa parlamentariker, liksom av den media som under fem år varje dag karaktärsmördat Jeremy Corbyn och alla omkring honom, att det var Corbyn och den radikala politiska inriktning medlemmarna stakat ut som kostat Labour valsegern.
När Corbyn meddelade sin avgång var vänstern i Labour i sorg, och framstod som oförberedd och villrådig. Brexit hade slagit in en kil mellan människor som i många andra avseenden tycker ungefär likadant, och oenighet kring den frågans betydelse för valförlusten fick naturligtvis konsekvenser för bedömningen av vad som var rätt väg framåt. Flera olika möjliga partiledarkandidater diskuterades, och när några av dem meddelade att de inte tänkte ställa upp fick det effekten att de som hellre velat kampanja för dessa personer kände sig besvikna. Andra fick se sin favoritkandidat ge sig in i racet, för att sedan bli ledsna när hen inte gick vidare.
För många var förlusten av Jeremy Corbyn ett så hårt slag att ingen av kandidaterna upplevdes som en tillräckligt värdig efterträdare. Man hade inte sörjt färdigt, och ville helst att Corbyn skulle fortsätta leda det man börjat bygga upp.
Många medlemmar var alltså allt annat än redo att med full kraft kampanja för Rebecca Long Bailey, som var den vänsterkandidat som visade sig ha störst stöd. Medan Labourvänstern 2015 inte hade något att förlora utom sina bojor, och enbart en kandidat att samlas kring (en kandidat som dessutom var otroligt populär p.g.a. sin mångåriga aktivism och politiska hederlighet), befann man sig nu istället i ett läge med massor att förlora och en hel del att vara oense kring.
Att entusiasmen varit mindre än i partiledarvalen 2015 och 2016 antyds också av det lägre valdeltagandet. 2015 var det 76,3 procent som använde sin rösträtt, 2016 – efter kuppförsöket mot Corbyn – var det 77,6 procent, men i årets val slutade det på 62,6 procent. Antalet registrerade supportrar som röstade var betydligt lägre än vid de två tidigare valen – 13 600, jämfört med över 100 000 2015 och 2016 – vilket också visar att det här valet inte hade samma mobiliserande effekt.
Så till medias inflytande över politiken.
Att dag ut och dag in i fem år bevittna hur ens partiledare misskrediteras och smutskastas av en stor majoritet av alla tidningar, tv-kanaler och radiokanaler har naturligtvis varit smärtsamt och traumatiskt för Labours medlemmar, inte minst för de som varit relativt nya i partiet. Jag har sett ett antal personer uttrycka att de helst skulle vilja ha Rebecca Long Bailey som ny partiledare, men att hon – som socialist och arvtagare till Corbyn – bara skulle ta över rollen som medias slagpåse. Att hon dessutom är ung, kvinna, och inte har varit aktiv i partiet särskilt många år har sannolikt gjort den farhågan ännu större än om hon varit en äldre man med lång erfarenhet. Omedelbart efter att Long Bailey meddelat sin kandidatur stämplades hon också av media som ”continuity Corbyn”, hånades för sitt utseende och attackerades på ett sätt som Starmer inte varit i närheten av. Signalen var tydlig: välj en vänsterkandidat och det här är hur det kommer att bli framöver.
Att Starmer uppfattats som en person som åtnjuter större popularitet i media, och i den egna parlamentsgruppen, har för en del vägt tyngre än den egna politiska övertygelsen. Det är en uppgivenhetens logik – resultatet av slags utpressning – som bara leder till att vänstern pressas tillbaka, men som knappast är svår att förstå på ett psykologiskt plan.
Vad innebär då valet av Starmer för Labours framtid? Att många medlemmar nappat på hans erbjudande om enighet och lugn och ro i partiet är knappast konstigt mot bakgrund av det jag beskrivit ovan, och de allra flesta vill inte ägna sig åt internt skyttegravskrig om det går att undvika. Men som Tom Blackburn påtalat i en läsvärd artikel är det som Starmer lockar med sannolikt en hägring.
Till skillnad från Long Bailey har Starmer ingen organisatorisk förankring i partiets vänster, vilket betyder att den största pressen på honom kommer att komma från parlamentsgruppen och från media. Även om hans ärliga avsikt skulle vara att respektera den politiska inriktning som medlemmarna stakat ut under de gångna åren kommer detta knappast att accepteras av de som redan visat att de inte skyr några som helst medel när det gäller att återta kontrollen över partiet. När krav på marginalisering eller utrensning av vänstern kommer har Starmer inte mycket att sätta emot, om han vill fortsätta att behålla parlamentsgruppens och medias gunst.
Det är därför mycket osannolikt att han kommer att fortsätta den försiktiga demokratisering av partiet som påbörjats de senaste åren, men som helt avstannade när förra årets val utlystes. Att medlemmarna lokalt ska få utse vem som ska representera valkretsen i parlamentet kan tyckas som en självklarhet, men det är en organisatorisk reform som – trots långvarig kamp från många i partiet – hela tiden skjutits på framtiden, eftersom den av parlamentsledamöterna utmålats som splittrande.
Den stärkta lokala närvaro och arbetarklassförankring som krävs för att Labour inte bara ska kunna vinna val utan också förändra samhället långsiktigt framstår också som mer avlägsen med en traditionell storstadspolitiker som Starmer vid rodret. Förhoppningsvis kan valet av den betydligt mer folkliga Angela Rayner som vice partiledare uppväga något, men det är tveksamt om det räcker.
Det kan säkert låta som att min slutsats är att slaget är förlorat för alla de som kämpat för att Labour ska utgöra ett riktigt vänsteralternativ i brittisk politik. Så är det inte. Som Labour-tidskriften Tribunes redaktör Ronan Burtenshaw skriver idag är Labour fortsatt den brittiska fackföreningsrörelsens politiska gren och det enda parti som har potentialen att representera arbetarklassen i bred mening.
Burtenshaw menar att risken med valet av Starmer är att det fördjupar Labours förvandling från ett parti baserat på enandet av människor utifrån klassintresse trots kulturella skillnader, till ett parti som enar människor över klassgränser på basis av socialliberala värderingar. Det skulle innebära att vänstern i Storbritannien fastnar i det kulturkrig som Brexit förvandlats till, i precis den tid när klasspolitik behövs som mest.
Men det behöver inte bli så. I en referens till en replik i den kultförklarade franska 90-talsfilmen Medan vi faller (en replik som många säkert också känner igen från BBC:s Sherlock) konstaterar Burtenshaw att det inte är fallet som dödar en, utan landningen.
Frågan nu är alltså hur vänstern ska landa.
Min förhoppning är naturligtvis att det blir i slutsatsen att det krävs mer än fem år för att förändra ett parti och det politiska landskap det verkar i, och att man reser sig upp gemensamt, borstar av sig, och kämpar vidare.
Fredagen den 13 december blev en mörk dag för oss som hoppats på valseger för socialdemokratiska Labour i Storbritannien. Inte minst för alla britter som desperat hade behövt Labours radikala omfördelningsreformer, men som nu får ytterligare en mandatperiod av konservativa Tories brutala klasspolitik. Utförsäkringar, fattigdom, hemlöshet och nedskärningar i sjukvården och omsorgen innebär att valutgången för många faktiskt handlar om liv eller död. Det är också med stor sorg som jag ser verkliga arbetarklasshjältar och inspirationskällor, som Laura Pidcock i Durham och Dennis Skinner i Bolsover, förlora sina parlamentsplatser till Tory-företrädare som inte kommer lyfta ett finger för vanligt folk.
Labour har genomfört en omfattande, kreativ och dynamisk gräsrotskampanj, där tusentals och åter tusentals människor trotsat regn och vinterkyla för att sprida budskapet om hopp och förändring i ett land som under lång tid förlamats av den enda vägens politik. Trots det bildar Tories regering igen och med stärkt majoritet, om än bara med drygt 300 000 röster mer i bagaget än de fick i valet 2017. Labour har tappat drygt 2,5 miljoner röster sedan 2017, och även om man fick nästan en miljon fler röster än under Ed Miliband (2015) och drygt 1,5 miljon fler än under Gordon Brown (2010) är resultatet en stor besvikelse.
Det är för tidigt att uttala sig tvärsäkert om orsakerna, men en rimlig hypotes torde ändå vara att frågan om det brittiska EU-medlemskapet spelade en stor roll för utgången. Media stämplade tidigt valet som ”Brexit-valet” och satte därmed ramen för debatten. 68 procent av britterna rankade Brexit som en av de tre viktigaste valfrågorna för dem. Skillnaden gentemot förra valet är dock inte så stor. 2017 uppgav 64 procent att Brexit var en av deras viktigaste frågor. Och då lyckades ändå Labour – med ett radikalt manifest – få 40 procent av rösterna, och därmed förhindra att Tories fick egen majoritet i parlamentet.
Det som hänt sedan valet 2017 är att Labours hållning ändrats. Från att man skulle respektera resultatet av folkomröstningen 2016, till att söka mandat för att förhandla fram en bättre Brexit-deal än den Tories presenterat, och sedan låta folket välja mellan Labours (soft) Brexit-deal och Remain. Den nya linjen var inte Corbyns, utan baserades på ett partikongressbeslut som en demokratisk ledare knappast kunde ignorera.
Kompromisslinjen som presenterades i valrörelsen var helt enkelt ett försök från partiledningen att navigera i en situation där en stor del av partiets kärnväljare röstat för att lämna EU, medan en majoritet av partimedlemmarna röstat för att stanna kvar i EU. I det läget skulle besvikelse och ilska ha blivit resultatet hur man än hade agerat. Men sannolikt är att Labour tappade fler väljare nu än man skulle ha gjort om man hållit fast vid hållningen att Brexit skulle respekteras. Uppfattningen hos många i den brittiska (och svenska) vänstern om att Leave-väljarna skulle förbli lojala med Labour oavsett, och att det var Remain-väljarna man behövde värna om, har hela tiden framstått som illa underbyggd. Nu vet vi att den var helt felaktig.
En del kommer naturligtvis istället att hävda att Labour förlorade valet för att folk inte vill ha vänsterpolitik, men det håller inte. Labours enskilda reformförslag har haft stort stöd i opinionen. När YouGov frågade stödde 60 procent en skattehöjning för de som tjänar mer än 80 000 pund om året. 56 procent ville se ett återförstatligande av järnvägen och 54 procent var positiva till Labours förslag om att en tredjedel av platserna i bolagsstyrelserna skulle reserveras för arbetarrepresentanter. 53 procent ville se förmögenhetsbeskattning, 50 procent ett återförstatligande av vattenbolagen och 45 procent tyckte det lät bra att ta tillbaka gasbolagen i gemensam ägo.
Det handlar alltså rimligtvis inte om att folk är mot ökat inflytande över samhällsutvecklingen eller större ekonomisk jämlikhet. Snarare om att alltför många inte tror att en sådan politik är möjlig att genomföra i praktiken, vilket Ronan Burtenshaw, redaktör för Labour-tidskriften Tribune, skrev om i natt.
I Leave-områdena är många politiskt desillusionerade, men samtidigt förbannade över att ständigt åsidosättas eller köras över. Att vilja lämna elitprojektet EU är i sig inte irrationellt – EU-medlemskapet skulle förmodligen ha satt käppar i hjulet för en del av Labours radikala reformer. Men det utträde som erbjuds av Tories, och den inrikespolitik som följer med i paketet, kommer inte förbättra situationen för de som under lång tid farit illa av den politiska och ekonomiska koncentrationen av makt till södra England och de stora städerna. Att rösta för Tories hårda Brexit blir istället ett slags substitut för en jämlikhetspolitik som verkligen hade kunnat göra skillnad. Det blir ett sätt att – i en situation som ändå upplevs hopplös – åtminstone försöka upprätthålla den egna värdigheten, genom att understryka betydelsen av den röst man lagt i folkomröstningen.
En av de sorgligaste effekterna av den nyliberala regim vi levt under i snart 40 år är att många internaliserat uppfattningen om att vi inte har råd med varandra, och att ett jämlikt samhälle därför helt enkelt inte är realistiskt. Att övertyga människor om motsatsen – i ett klimat där alla andra politiska partier tillsammans med de stora medieaktörerna ständigt hamrar in denna sanning – är naturligtvis otroligt svårt.
Tories har bedrivit en extremt smutsig valrörelse, baserad på huvudlögnen om att de utan vidare förhinder kommer att ”get brexit done”, men också på en mängd falska påståenden om den egna politiken och om Labours manifest. Medias följsamhet har underlättat för Boris Johnson att låta bli att svara på frågor om privatisering av NHS, barnfattigdom, utförsäkringar, hemlöshet, nedskärningar i polis och brandkår etc., etc. Trots att åtstramningspolitik med dödliga konsekvenser är Tories verkliga politiska arv lyckades Johnson framstå som en reformivrare med (lagom stora) spenderbyxor på.
En undersökning visade att en stor majoritet – så mycket som 88 procent (!) – av Tories kampanjannonser under de fyra första dagarna i december innehållit rena lögner. Labours annonser under samma period bedömdes däremot inte innehålla några felaktiga påståenden. (När BBC rapporterade om detta valde de naturligtvis en rubrik som fick det att låta som att alla politiker ljuger, snarare än att det handlade specifikt om högerns valkampanj). En Tory-lögn som följde med genom hela valrörelsen var att Labours reformprogram skulle kosta de brittiska hushållen en massa pengar genom skattehöjningar. Den har media bidragit till att underblåsa och hålla liv i.
Brittisk medias hat mot Corbyn och Labours radikala program har manifesterats i en propagandakampanj som pågått sedan Corbyn valdes till partiledare första gången. De har ägnat varje dag i fyra år åt att framställa honom som en kommunistisk antisemitisk terroristsympatisör med usla ledarkvaliteter (den som vill skaffa sig en lite mer underbyggd bild av just anklagelserna om antisemitism än vad svensk media serverar oss kan med fördel följa Jewish Voice for Labour, läsa den här intervjun med Noam Chomsky, eller ladda ner den här e-boken som julläsning).
För att väljarkåren ska kunna tränga igenom en sådan massiv vägg av skrämselpropaganda och orka kasta av sig den våta filt av omöjlighetsretorik som så länge legat över hela Europa måste arbetarrörelsen vara närvarande i människors vardagsliv. Inte minst i de områden där arbetarklassen drabbats hårdast av nyliberalismens verkningar. Att bygga upp en sådan folkrörelseorganisation igen tar lång tid, men det är den enda framkomliga vägen. Som Burtenshaw på Tribune påtalar har Labours nyfunna vänsterprojekt inte heller sammanfallit med en intensifiering av klasskampen i det brittiska samhället (strejker, demonstrationer, ockupationer osv.). Om vi hade sett en sådan våg av folklig resning, där människor på många platser aktivt deltagit i social förändring, hade fler troligtvis mobiliserats till stöd för Labours politik.
Nu är eftervalsdebatten i full gång. Samma journalister och Labour-företrädare som gjort sitt bästa för att avsätta Corbyn sedan den dagen han valdes säger nu att han måste avgå på grund av valresultatet. Det är viktigt att komma ihåg att dessa personer 1) själva gjort allt för att svärta ner Corbyn i väljarnas ögon, och 2) skulle ha krävt hans avgång idag i precis alla andra scenarion än vid en helt otvetydig valseger för Labour (och kanske även då).
De som aldrig accepterat att medlemmarnas vilja ska styra val av företrädare och politisk inriktning kommer under de kommande månaderna att göra allt som står i deras makt för att återta kontrollen över Labour. Det är ingen överraskning, vi har hela tiden vetat att det skulle bli så. Jag hoppas innerligt att Labours medlemmar är beredda att försvara och vidareutveckla det de har lyckats bygga upp under de gångna fyra åren. När det om några år står tydligt att Tories Brexit var ett luftslott som inte kommer att lösa det brittiska samhällets problem, och när klassklyftorna ökat ännu mer och sjukvårdssystemet NHS raserats, måste Labour vara ett tydligt, klassbaserat vänsteralternativ. Annars är det en överhängande risk att något ännu värre än Tories väntar bakom knuten.
————————————————————————————
Andra läsvärda reflektioner om valresultatet och arbetarrörelsens väg framåt (uppdateras efterhand):
Daniel Johansson, som själv varit i London och kampanjat för Labour, skriver på Facebook
Filip Roslund, som följt och kommenterat Labours utveckling de senaste fem åren, skriver på Libertas
Den brittiske vänstertrubaduren Joe Solo (baserad i nordöstra England, där Labour nu tappat flera traditionella fästen) skriver på Facebook
Enna Gerin, krönikör och styrelseledamot för s-föreningen Reformisterna, skriver på Aftonbladet Kultur
Sofie Eriksson, ledarskribent och krönikör, skriver på Folkbladets ledarsida
Jamie Driscoll, Labour-borgmästare för området North of Tyne i nordöstra England, skriver på sin blogg
Daniel Suhonen, styrelseledamot för s-föreningen Reformisterna, chef på Tankesmedjan Katalys och ledarskribent, skriver på Aftonbladets ledarsida
Publicerad i Flamman nr 33 2019 och på http://flamman.se/a/gruvans-kvinnor
I Storbritannien fanns det 1984 hela 170 statligt ägda kolgruvor med 175 000 anställda. Inför hot från Margaret Thatchers regering om att lägga ner ett stort antal av dem genomförde gruvarbetarna en ett år lång strejk, som slutade i förlust. 1992 återstod endast 50 gruvor, och den dåvarande högerregeringen under John Major annonserade att 31 av dessa också skulle stängas. 30 000 anställda skulle drabbas omedelbart. På spel stod dock inte bara människors försörjning. Målet för Tories var att krossa det starka gruvfacket, den sammanhållning som utmärkte gruvsamhällena, och slutgiltigt besegra arbetarrörelsen. En nerbantad kolindustri skulle sedan privatiseras. Det var en strid om värderingar – och om vilka intressen som skulle styra landet.
I januari 1993, mitt i den smällkalla vintern, slog lokala kvinnogrupper läger utanför några av de mest akut hotade gruvorna. Målet var att stoppa nedläggningarna. Två av de läger som startades, Houghton Main Pit Camp utanför Sheffield och Vane Tempest Women’s Vigil utanför Durham i nordöstra England, dokumenterats nu i bokform av kvinnor som själva deltog. Fortsätt läsa ”Gruvans kvinnor”
Publicerad i Flamman nr 31 2019 och på http://flamman.se/a/ken-loach-en-film-behover-en-rorelse-for-att-bli-betydelsefull
Stämningen är förväntansfull i det lilla rummet i brittiska Durham, i väntan på att regissören Ken Loach och manusförfattaren Paul Laverty ska göra entré. De har bjudits in av lärarfacket NASUWT, vars regionalavdelning i nordöstra England tillhör de mest radikala i landet.
83-årige Loach och 62-årige Laverty har tillsammans gjort filmer som Carlas sång (1996), Bröd och rosor (2000), Frihetens pris (2006) och senast Jag, Daniel Blake (2016) som vann Guldpalmen i Cannes. Nu är de aktuella med Sorry We Missed You, ett drama om den nya gig-ekonomin, som har premiär i Storbritannien i november.
Efter att vi har fått se trailern till den nya filmen inleder Loach med att reflektera kring centrala teman i det egna filmskapandet. Fortsätt läsa ”Ken Loach: ”en film behöver en rörelse för att bli betydelsefull””
Andra veckan i juli var händelserik i Storbritannien. England lyckades oväntat ta sig ända till kvartsfinal i fotbolls-VM, men åkte sedan ut. Inte mindre än fyra ministrar i den konflikthärjade konservativa regeringen avgick, varav en var utrikesministern Boris Johnson, känd för rasistiska åsikter och burdust överklassmaner. Hans vän Donald Trump var på besök hos premiärminister Theresa May, och möttes av stora protester över hela landet.
I Durham i nordöstra England blev den lokala demonstrationen mot Trump en del av uppladdningen inför Durham Miners’ Gala. Galan, som i år ägde rum för 134:e gången, arrangeras av Durham Miners’ Association (DMA), den lokala avdelningen av gruvfacket National Union of Mineworkers (NUM). Tidigt på morgonen paraderar marschorkestrar och invånare från de tidigare gruvorterna in till Durhams centrum, för att sammansmälta till ett massivt demonstrationståg. Vackra och detaljrika baner representerar de gamla kolgruvornas respektive fackklubbar, och nya banderoller från andra fackförbund, olika Labouravdelningar och solidaritetsgrupper har tillkommit. Själva tåget är så långt att det kan ta sex timmar innan alla nått fram till slutmålet, där fackliga företrädare och Labourpolitiker sedan agiterar inför ett massivt folkhav.
Matt Wrack från ledningen i Fire Brigades’ Union möts av rungande applåder när han avrundar sitt tal:
– Jag tycker att vi måste sopa bort hela jävla systemet! Vi vill ha ett samhälle som sätter vanliga människor – majoriteten – i centrum för beslutsfattandet. Det betyder bra bostäder åt alla. Men det betyder också möjligheten att få slut på krig, på orättvisor och exploatering. Att kollektivt världen över försöka tackla klimathotet. Det kamrater, är en framtid värd ett kämpa för. Det kallas för socialism! Fortsätt läsa ”Århundradets chans i Storbritannien”
Sedan filmen Pride hade premiär för fyra år sedan har intresset varit stort för den vänskap mellan Lesbians and Gays Support the Miners (LGSM) och gruvarbetarfamiljerna i Dulais Valley i Wales, som formades under den dramatiska gruvstrejken i Storbritannien 1984/85. Även om strejken blev ett massivt nederlag för fackföreningsrörelsen har många inspirerats av solidariteten som skildras i filmen, och funnit hopp i att även en förlorad strid kan leda vidare till någonting positivt.
Intresset har varit så stort att LGSM, tillsammans med författaren Tim Tate, gett ut en bok med samma namn som filmen, där de som själva var med berättar om solidaritetsarbetet och om det polariserade politiska klimatet i Thatchers Storbritannien. Fortsätt läsa ””Skapa samsyn med andra””
Kristin Linderoth 