I det nya numret av nättidskriften Parabol skriver jag tillsammans med min vän och kollega Magnus Granberg (strejkforskare i sociologi vid Mittuniversitetet) om den pågående Teslakonflikten och vad den säger om tillståndet för den svenska modellen. Såhär inleder vi vår essä:
IF Metall inledde i slutet av oktober 2023 en strejk vid elbilstillverkaren Teslas verkstäder och serviceställen i Sverige, i syfte att pressa företaget att teckna kollektivavtal. Konflikten har sedan utvidgats till en omfattade blockad med sympatiåtgärder från flera fackförbund.
Striden är självklart nödvändig och betydelsefull, och fackförbund som SEKO och Elektrikerna gör helt rätt i att stödja IF Metall. Men även med en facklig seger går det inte att komma ifrån att den svenska modellen har underminerats kraftigt och att kollektivavtalet som vi känner det hotas från flera håll. Vi menar att den pågående Teslakonflikten visar att den svenska modellen är döende. Men vi konstaterar också att konflikten vittnar om behovet – och möjligheten – att i modellens ruiner återskapa en verklig motmakt till kapitalet.
”Om man äter ihop så håller man ihop”. The Old Oak är lysande i skildringen av gemenskapens kraft, men ibland vinner pratet över gestaltningen.
Rasistiska glåpord är det första som möter de syriska flyktingar som anvisats boende i en sliten, icke namngiven gruvort i nordöstra England. Den unga amatörfotografen Yara (Ebla Mari) får sin kamera förstörd när hon dokumenterar det som sker, och skamsen över de andra bybornas uppträdande erbjuder sig den tidigare gruvarbetaren TJ Ballantyne (Dave Turner) att få kameran lagad. Det är början till den vänskap som utgör kittet i en högaktuell berättelse om migration, rasism och solidaritet i ett hårdnande klassamhälle.
County Durham är en passande miljö för det regissören Ken Loach har sagt är hans sista film. Här finns den ekonomiska och sociala utsatthet som präglat nordöstra England sedan gruvnedläggningarna och den nyliberala strukturomvandlingen under 1980-talet och 1990-talet, och som även skildrats i Jag, Daniel Blake och Sorry we missed you. Men i området finns också den årliga gruvarbetargalan; en materialisering av det hopp som Loach och manusförfattaren Paul Laverty vill förmedla en strimma av i den löst sammansatta filmtrilogins avslutande del.
Ken Loach under gruvarbetargalan i Durham i juli 2017. Bild: Kristin Linderoth
Trots att den sista kolgruvan i County Durham stängdes 1993 samlar galan – där Loach själv var en av talarna 2017 – hundratusentals till ett firande av arbetarklassens styrka, och för vidare den kamptradition som fick Margaret Thatcher att utse gruvarbetarna till sin främsta fiende.
Tillsammans med den stora gruvstrejken 1984–1985 ges galan en symbolisk nyckelroll i filmen. När TJ visar Yara fotografier från strejken påminns han om den sammanhållning som präglade byn då, med bland annat matbespisningen som drevs under devisen ”Om man äter ihop så håller man ihop”. Fotografierna väcker en idé hos Yara om hur avståndet mellan infödda och nyanlända skulle kunna överbryggas, och TJ:s nedgångna pub The Old Oak – efter årtionden av nedskärningar byns enda kvarvarande samlingsplats – får nytt liv när gemensamma måltider utmanar uppgivenheten och isoleringen. Men det är ingen tillrättalagd solskenshistoria där alla plötsligt omvänds. De vars bitterhet över hur arbetarklassen lämnats i sticket omsätts i hat mot invandrare gillar inte den nya inriktningen, och TJ får betala för sitt ställningstagande.
Hopp på vita duken är ofta synonymt med vackra människors individuella framgångar, men Loach och Laverty lyfter i stället kollektivet – i det lilla, och som en del av det stora. Genom att låta flyktingarnas ankomst vara det som återuppväcker solidariteten och arvet från strejken, går de i polemik mot den dominerande politiska berättelse som säger att det är invandrarna som slagit sönder samhällsgemenskapen. Budskapet är att ilskan bör riktas uppåt och inte mot de som står lite längre ner i samma grop. Även i de mest hopplösa situationer kan man gräva där man står, om man gör det tillsammans. Att rasism och splittring inte främst bekämpas med välformulerade argument, utan genom att med avstamp i gemensamma behov bygga något nytt, är en välbehövlig påminnelse till dagens vänster.
Genom att låta flyktingarnas ankomst vara det som återuppväcker solidariteten och arvet från strejken, går de i polemik mot den dominerande politiska berättelse som säger att det är invandrarna som slagit sönder samhällsgemenskapen.
Gänget från The Old Oak i paraden under gruvarbetargalan i Durham i juli 2022. Bild: Kristin Linderoth
Liksom i tidigare filmer regisserar Loach på ett sätt som litar mycket till vanliga människors förmåga att agera. Flera av rollerna spelas av amatörskådespelare och statisterna är lokala förmågor. När det är som bäst är det som om kameran bara fångar verkligheten medan den pågår. De första trevande mötena mellan vänligt sinnade bybor och de syriska familjerna är så skickligt skildrade att det känns som att jag sitter där själv, med det arabiska teglaset och en bit baklava. När TJ:s älskade hund och livskamrat Marra dödas framför hans ögon, i en scen som är chockerande brutal i det annars mer lågmält smärtsamma, är det nästan outhärdligt verkligt.
I andra scener går en del av det autentiska tyvärr förlorat, eftersom det som ska förmedlas bara pratas fram. Det är som om ambitionerna för vad som ska rymmas i de två timmarna varit så höga att lösningen ibland blivit monologer, istället för den gestaltning som krävt mer tid. Trovärdigheten naggas också i kanten av att några av filmens mest dramatiska händelser – till exempel den med TJ:s hund – inte får konsekvenser i paritet med deras allvar.
Ur ett internationellt perspektiv är det en svaghet att symboliskt betydelsefulla inslag kopplade till den laddade historien med gruvstrejken och gruvsamhällenas kamp för överlevnad inte riktigt begripliggörs, och att viktiga dimensioner därför riskerar att gå den icke-brittiska publiken förbi. Nyckelscenen där några av de syriska männen har tillverkat ett sidenbanér med budskapet ”Styrka, solidaritet, uthållighet” på både engelska och arabiska, får till exempel inte samma tyngd om man inte vet att det är gjort i samma stil som de banér det gamla gruvarbetarfackets lokalavdelningar varje år paraderar genom Durham under gruvarbetargalan.
Själva galan ges inte heller den kontextualisering som nog hade behövts, och efter förhandsvisningen konstaterar min partner att en del säkert kommer tänka att företeelsen är så osannolik att den måste vara påhittad. Farhågan besannas när Sydsvenskans recensent misstar paraden för ett fiktivt första maj-tåg, som ”känns […] som en nostalgisk och, ja faktiskt, sentimental dröm”.
Även om The old oak på ett konstnärligt plan inte riktigt når upp till Jag, Daniel Blake och Sorry we missed you, är det ett gripande och värdigt farväl från socialrealismens lågmälde mästare, som i höstas tilldelades Stockholm filmfestivals hederspris Lifetime achievement award. Än en gång har han och Laverty lyckats skildra de stora samhällsfrågorna på ett sätt som samtidigt känns organiskt för en viss plats. När Ken Loach drar sig tillbaka är frågan vem som nu lyhört och ömsint ska lyfta ned kapitalismens universella logik till den lokala puben?
Paul Laverty och Ken Loach besöker lärarfacket i Durham i juli 2019. Bild: Kristin Linderoth
Kristin Linderoth 