Gruvans kvinnor

Publicerad i Flamman nr 33 2019 och på http://flamman.se/a/gruvans-kvinnor

I Storbritannien fanns det 1984 hela 170 statligt ägda kolgruvor med 175 000 anställda. Inför hot från Margaret Thatchers regering om att lägga ner ett stort antal av dem genomförde gruvarbetarna en ett år lång strejk, som slutade i förlust. 1992 återstod endast 50 gruvor, och den dåvarande högerregeringen under John Major annonserade att 31 av dessa också skulle stängas. 30 000 anställda skulle drabbas omedelbart. På spel stod dock inte bara människors försörjning. Målet för Tories var att krossa det starka gruvfacket, den sammanhållning som utmärkte gruvsamhällena, och slutgiltigt besegra arbetarrörelsen. En nerbantad kolindustri skulle sedan privatiseras. Det var en strid om värderingar – och om vilka intressen som skulle styra landet.

I januari 1993, mitt i den smällkalla vintern, slog lokala kvinnogrupper läger utanför några av de mest akut hotade gruvorna. Målet var att stoppa nedläggningarna. Två av de läger som startades, Houghton Main Pit Camp utanför Sheffield och Vane Tempest Women’s Vigil utanför Durham i nordöstra England, dokumenterats nu i bokform av kvinnor som själva deltog.

Så stoppas Sverigedemokraterna

Publicerad i Tiden Magasin nr 3 2014, tema ”En snårig väg”

Jag tvekar inför att skriva vad som får betraktas som ännu en text om Sverigedemokraterna. Sedan valet har jag läst en uppsjö sådana och behovet är kanske mättat. Men det tycks som om det just nu är genom debatten om SD – hur fenomenet ska förstås, vilka väljarna är och vad som behöver göras för att den organiserade rasismen inte ska bli starkare – som samtal om ojämlikhet, makt och politisk strategi överhuvudtaget går att föra. Analysen av SD:s framgångar rymmer därmed möjliga svar på avgörande frågor arbetarrörelsen inte ens ställer, men borde ställa.

”Här låter de fackliga ledarna inte som ministrar”

”Systrar och bröder, kamrater och vänner! Jag har inte lyckats tvätta bort det här leendet från ansiktet sedan 8 juni.” Med ett flin som bara Cheshirekatten i Alice i Underlandet skulle kunna tävla med står fackförbundet Unites ordförande Len McCluskey i talarstolen, och blickar ut över den enorma folkmassan. Solen gassar. Omkring 50 000 personer har samlats på idrottsplatsen i Durham i nordöstra England. Det är exakt en månad sedan det brittiska valet. Media och ett antal av Labours nuvarande och tidigare företrädare förutspådde ett katastrofalt nederlag för partiet. Istället lyckades Labour, med ett radikalt socialdemokratiskt program och en massiv gräsrotskampanj, vinna 40 procent av rösterna, och därmed uppnå den största ökningen i procentenheter sedan andra världskriget.

På klassfest med en levande arbetarrörelse

Det är tidigt på morgonen den 8 juli, men solen värmer redan när vi hoppar av på Durhams busstation, och marschmusiken vi möts av är som en vänlig väckarklocka. Tusentals människor från de omkringliggande gamla gruvbyarna har redan tagit sig in till staden. Många går hela vägen, med den lokala mässingsorkestern i täten. I Durhams centrum smälter bybor och stadsbor samman med mer långväga besökare, till en mäktig parad. Durham Miners’ Gala, som också rätt och slätt kallas “the big meeting”, är den största fackliga sammankomsten i Europa, och årets höjdpunkt för många i den brittiska arbetarrörelsen.

Corbyns framgång ligger i rörelsen

Har elitens triangulering gått så långt att de inte längre känner igen en socialdemokrat när de ser en?

Frågan infinner sig när jag i Aftonbladet läser Katrine Marçals ledarkrönika om Labours nya partiledare (http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/katrinemarcal/article21407481.ab). En till synes lätt chockad Marçal tycker att det är ”svårt att förklara” hur en ”skäggig 66-årig marxist” som Jeremy Corbyn kunde väljas med så förkrossande majoritet, och att det är ungefär lika konstigt ”som om de svenska sossarna hade utsett en radikal vänsterpartist från Södermalm till att eftert­räda Stefan Löfven”.

Tja, en stor del av gåtans lösning är förstås att Labours valprocess möjliggjorde valet av en person som Corbyn. Så kan det gå när medlemmar och sympatisörer får bestämma, och allt inte görs upp bakom lyckta dörrar med bräckliga kompromisser som följd.