När det inte hjälper att ha rätt

Kristin Linderoth har sett Ken Loach kritikerrosade film Jag, Daniel Blake, och konstaterar att den som varit inställd på att förfasa sig över det råa brittiska klassamhället, för att sedan slå sig för bröstet över våra intakta skyddsnät, åtminstone är femton år för sent ute.

”Kan du gå mer än 50 meter, mr Blake?” Rösten i telefonen är monoton. Den 59-årige änklingen och snickaren Daniel försöker avbryta och förklara att han opererats efter en hjärtattack. Att han inte vill något hellre än att börja jobba igen, men att läkaren har ordinerat vila. Att det är därför han söker sjukersättning. Men handläggaren som ska bedöma hans arbetsförmåga låter sig inte avledas från manus. Varje försök från Daniel att säga något annat än ”ja” eller ”nej”, möts av en tillrättavisning. ”Klarar du av att hålla i en penna, mr Blake?”