När det inte hjälper att ha rätt

Kristin Linderoth har sett Ken Loach kritikerrosade film Jag, Daniel Blake, och konstaterar att den som varit inställd på att förfasa sig över det råa brittiska klassamhället, för att sedan slå sig för bröstet över våra intakta skyddsnät, åtminstone är femton år för sent ute.

”Kan du gå mer än 50 meter, mr Blake?” Rösten i telefonen är monoton. Den 59-årige änklingen och snickaren Daniel försöker avbryta och förklara att han opererats efter en hjärtattack. Att han inte vill något hellre än att börja jobba igen, men att läkaren har ordinerat vila. Att det är därför han söker sjukersättning. Men handläggaren som ska bedöma hans arbetsförmåga låter sig inte avledas från manus. Varje försök från Daniel att säga något annat än ”ja” eller ”nej”, möts av en tillrättavisning. ”Klarar du av att hålla i en penna, mr Blake?”

Med en verbal näve i luften

Tidens Kristin Linderoth har sett den brittiske folkrockaren och vänsterikonen Billy Bragg på KB i Malmö, och imponeras av hans förmåga att trollbinda publiken, både musikaliskt och politiskt. Hon har också fått en liten pratstund med honom om arbetarrörelsen och möjliga vägar framåt.

Utan några större gester, nästan lite buttert, går bandet på scen. Uppvärmningsmusiken ljuder fortfarande när de kör igång första låten. Men när jag hör att det är klassiska ”Ideology” drabbar det mig med våldsam kraft: vi står faktiskt två meter ifrån Billy Bragg, en av vänsterns allra största musikikoner.

”Här låter de fackliga ledarna inte som ministrar”

”Systrar och bröder, kamrater och vänner! Jag har inte lyckats tvätta bort det här leendet från ansiktet sedan 8 juni.” Med ett flin som bara Cheshirekatten i Alice i Underlandet skulle kunna tävla med står fackförbundet Unites ordförande Len McCluskey i talarstolen, och blickar ut över den enorma folkmassan. Solen gassar. Omkring 50 000 personer har samlats på idrottsplatsen i Durham i nordöstra England. Det är exakt en månad sedan det brittiska valet. Media och ett antal av Labours nuvarande och tidigare företrädare förutspådde ett katastrofalt nederlag för partiet. Istället lyckades Labour, med ett radikalt socialdemokratiskt program och en massiv gräsrotskampanj, vinna 40 procent av rösterna, och därmed uppnå den största ökningen i procentenheter sedan andra världskriget.

Valstrategi utan klass

Medan den socialdemokratiska partiledningen inte ens tar ordet klass i sin mun tycks det ha blivit populärt bland en del s-debattörer att försvara partiets auktoritära inriktning med att den gynnar arbetarklassen. Flyktingmottagandet ska begränsas kraftigt för arbetarklassens skull, och partiet ska gå till val på hårdare tag mot kriminella för arbetarklassens skull. Ett annat nytt retoriskt grepp som poppat upp är att citera brittiska Labours valmanifest, närmare bestämt formuleringen ”No one should have to live their life in fear of crime. Labour is tough on crime and will ensure that the people keeping our communities safe – our Police Force, Fire Service and Criminal Justice Workers – have the resources they need.”

På klassfest med en levande arbetarrörelse

Det är tidigt på morgonen den 8 juli, men solen värmer redan när vi hoppar av på Durhams busstation, och marschmusiken vi möts av är som en vänlig väckarklocka. Tusentals människor från de omkringliggande gamla gruvbyarna har redan tagit sig in till staden. Många går hela vägen, med den lokala mässingsorkestern i täten. I Durhams centrum smälter bybor och stadsbor samman med mer långväga besökare, till en mäktig parad. Durham Miners’ Gala, som också rätt och slätt kallas “the big meeting”, är den största fackliga sammankomsten i Europa, och årets höjdpunkt för många i den brittiska arbetarrörelsen.

Smutsig kamp mot Corbyn

I lördags valdes Jeremy Corbyn för andra gången på ett år till partiledare för brittiska Labour. Trots att Corbyn vann med rekordhöga 59,5 procent i september förra året ökade hans stöd, och han samlade nu 62 procent av rösterna. Motkandidaten, Owen Smith, landade på 38 procent. Att Corbyn valdes med så stor majoritet är en seger för den växande skara medlemmar och anhängare som vill göra Labour till ett folkrörelseparti med en omfattande jämlikhetsagenda. Men vad många inte vet är vilken bedrift det var, eftersom Laboureliten passerade anständighetens gräns många gånger om i sina försök att sätta punkt för en sådan utveckling.

Bättre att tala ur skägget, än om det

”Bernie Sanders är helt enkelt skäggradikala mäns våta dröm.” Så uttrycker sig Karin Pettersson på AB:s ledarsida 2/2, i sin analys av det amerikanska presidentvalet. Rubriken lyder ”Därför har vänsterns skägg fel”, och texten följer i stort sett samma mall som de ledare kollegan Katrine Marçal skrivit om Jeremy Corbyn. Först ska läsaren förstå att Sanders/Corbyn är en (vit) gubbe (inte bra!) och att de som stöttar honom bara är en viss typ av vänstermän (inte en bra typ!). Utifrån det ska man dra slutsatsen att Sanders/Corbyn därför per definition är ett dåligt val, och definitivt inte ett feministiskt sådant. När läsaren vaggats in i känslan av unken gubbighet och i bakhuvudet har bilden av patriarkala snubbar som mansplainar eller bara tuggar fraser går texten vidare till det som är den egentliga poängen, nämligen att Sanders/Corbyn är för radikal.

Fyra myter om fenomenet Jeremy Corbyn

Valet av Jeremy Corbyn till ny ledare gör brittiska Labour till det just nu mest intressanta socialdemokratiska partiet i Europa. I det som var tredje vägens vagga formas en folkrörelse, som i ord och handling utgör ett alternativ till borgerlig politik. Det inger hopp i en i övrigt ganska mörk tid för den europeiska socialdemokratin.  I Storbritannien finns aktivism, framtidstro och politiskt mod att inspireras av.

Men alla är inte glada. Den brittiska högerpressen och Toryregeringen har från början gjort allt för att demonisera Corbyn och hans medarbetare, i syfte att framställa dem som olämpliga att leda både partiet och landet.

Kuppförsöket mot Corbyn borde uppröra

Förra årets val av Jeremy Corbyn till partiledarposten i brittiska Labour var historiskt. Som enda kandidat med ett nej till Toryregeringens brutala nedskärningspaket i bagaget bars han fram av medlemmar, sympatisörer och de stora fackförbunden. Han blev en symbol för viljan att bryta med New Labour-eran, genom socialdemokratisk omfördelningspolitik och modernt folkrörelsearbete. Sedan Corbyn tillträdde i september har 100 000 nya medlemmar anslutit sig till Labour. Partiet har vunnit samtliga lokala fyllnadsval och man har lyckats stoppa eller förhala flera av regeringens planerade ojämlikhetsreformer.

Nu försöker 172 av Labours parlamentsledamöter pressa Corbyn att avgå. Samtidigt har 10 000 supportrar samlats utanför parlamentet, och i skrivande stund har 228 000 personer undertecknat ett stödupprop.

Corbyns framgång ligger i rörelsen

Har elitens triangulering gått så långt att de inte längre känner igen en socialdemokrat när de ser en?

Frågan infinner sig när jag i Aftonbladet läser Katrine Marçals ledarkrönika om Labours nya partiledare (http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/katrinemarcal/article21407481.ab). En till synes lätt chockad Marçal tycker att det är ”svårt att förklara” hur en ”skäggig 66-årig marxist” som Jeremy Corbyn kunde väljas med så förkrossande majoritet, och att det är ungefär lika konstigt ”som om de svenska sossarna hade utsett en radikal vänsterpartist från Södermalm till att eftert­räda Stefan Löfven”.

Tja, en stor del av gåtans lösning är förstås att Labours valprocess möjliggjorde valet av en person som Corbyn. Så kan det gå när medlemmar och sympatisörer får bestämma, och allt inte görs upp bakom lyckta dörrar med bräckliga kompromisser som följd.